Vikten och livet

Det märks att kroppen reagerar nu, när jag inte på en gång äter så fort man känner minsta lilla sug efter något. Detta med hunger är något som blir mindre med tiden vet jag, eftersom magsäcken så småningom drar ihop sig lite grand, och man vänjer sig vid de nya matvanorna.

Men det är viktigt att lära sig hantera känslan av hunger. Dels genom att ha frukt eller grönsaker till hands om det blir för jobbigt att vänta till nästa riktiga mål, men också genom att lära sig själv att hunger inte är farligt. Jag brukar tänka på vad jag hörde en gång på ett tv-program, nämligen att man behöver avbetinga hjärnans respons angående hungerkänslor.

Sen urminnes tider är nämligen kroppen inställd på att hunger är en form av hot, eftersom människan förr ofta stod inför risken att svälta ihjäl om man inte hittade föda inom rimlig tid. Det är ju för vår del av världen inte något reellt hot, utan bara en sken-hotbild. Men om man inte tänker, utan bara handlar på kroppsliga inpulser, är det väldigt lätt att genast ge efter för hjärnans tillsägelser att: ät nu för allt i världen! Det är liksom ett instinktivt beteende. 

Om man iställer lär sig (det är detta jag håller på öva mig i nu) att tänka rationellt när man känner hunger, och se det för vad det verkligen är, nämligen att innehållet i magen och tarmarna börjar hamna på en nivå där kroppen kommer börja tvingas ta av fett-reserverna, så blir känslan av hunger inte skrämmande, utan snarare något positivt. För det är ju det jag vill och behöver!

Det är inte hungern som är farlig, utan att bära på en så stor övervikt som jag gör, är det största hotet för hälsan just nu. Så "hjärnträning" är för min del en viktig del av att hantera de nya vanorna. 

Jag vet ju att jag äter mina tre, näringsriktiga mål, om dagen som jag behöver, så det är ingen farlig hunger. Bara att säga till kroppen: Ja, bråka på du, magen, men du har min fulla tillåtelse att ta av fettreserverna. Börja gärna med partiet runt magen är du snäll! :)